linasandiego.blogg.se

Good morning darlings!

Eller det är morgon för mig iaf.

Tack så hemskt mycket alla vänner och familj för fina sms och peppande kommentarer här på bloggen!

De värmer oerhört!

Big Sis, du behöver bara kommentera en gång, jag måste godkänna kommentaren för att den ska synas ;)

 

Just i skrivande stund sitter jag i min säng i mitt rum på Christine street i San Diego.

Känns lite overkligt.

Hursomhaver gick resan relativt smärtfritt. Iaf fram till Washington, för så fort man kommer in i det stora landet blir det krångel.

Träffade en mycket trevlig engelsman som bodde i finnland med en svensktalande fru på flyget till Washington.

Så vi höll varandra sällskap i den 50 minuter långa kön när vi kommit fram till Washingtons flygplats och skulle till säkerhetskontrollen för oss oamerikaner. Väl framme blev vi skillda åt och jag hamnade i ytterligare en kö som gick så långsamt!

När säkerhetskontrollen var klar och de hade fått sitt fotografi av mitt trötta ansikte var det dags för nästa kö till tullen. Men först köa till att plocka upp sitt incheckade bagage för att sedan lämna de på ett nytt rullband 100 meter bort. Väl i tullen var det att fort som fan snöra av sig conversen och slänga upp handbagaget till röntgengrejen och stressad inse att planet går om 10 minuter.

När jag kommit förbi tullen snappade jag åt mig mina grejer och sprang.

Med två väskor, en jacka, skorna, pass och biljett i handen fick jag springa till gate D19, som självfallet låg längst bort. Det är ett under att jag fick med mig alla grejer!

Jag kom fram i tid iallafall och med mig hade jag 4 till med andan i halsen som fått springa.
Men de hade allihopa skorna på sig i alla fall.

Tycker att de borde finnas bättre system för hur det ska gå till på flyplatsen!

 

Väl i San Diego efter 24 timmars resa var jag dödstrött. Men så fort jag hittade min väska och bilen jag skulle åka med fick jag ny energi.

Min chaufför var en trevlig prick och synen av San Diego by night fick mig att glömma allt jobbigt.

Äntligen var jag här!!

Familjen som jag bor hos är supertrevliga! Och de påstår att jag är den som pratar bäst engelska av alla de 7 stundenter som de haft hos sig.

Stephen, sonen i familjen ska åka tillbaka till college nu veckan som kommer, och om ytterligare nån vecka kommer det en tjej från Brasilien som också ska bo här! Spännande!

Men fram tills dess blir det bara jag, Ronnie och hunden Jeter. Tror jag kommer att trivas bra!

 

Nu vet ni att jag lever och så har ni fått ett tråkigt inlägg om resan.

Sammanfattat kan man säga att den va lång, tråkig och jag luktade inte så gott när jag väl va framme.